Dag 28 – 4 augusti 2018

Vi har nått vår nordligaste position! Det är lång väg från Tromsö till Chermisideöarna, men nu är vi här och kan styra söderut. Men det kostade. En av expeditionens tuffaste dygn började i stiltje, övergick till stormnära vindar och slutade i stiltje. Det var den förrädiska Hinlopen, den smala och långa kanal mellan Spetsbergen och Nordostlandet, som jetströmmade oss rakt norrut. Prognosen sa 7 sekundmeter. Det blev 23 i byarna och vi hade inte en chans att nå Lågöya där vi planerat ta skydd. Vi sköts i raketfart norrut mot packisen. Vi kämpade hårt i vinden under 7 timmar. Vågorna växte och växte. När de formade fyra till fem meter höga rytande väggar insåg vi att vi var fast i denna två dygn långa luftkatapult. Då dyker Sea Endurance/Polar Quest upp på vår GPS och vi ber dem dra oss ur infernot in till land. Det funkar och snart sitter vi återigen i total stiltje på andra sidan. Nästan overkligt. Varken Sören eller jag har varit med om något liknande. Resten blev en fantastisk dag med Sjuöarna, några av världens nordligaste öar, som fond mot horisonten.
Vi funderade på om vi just nu var de nordligaste människorna i världen. Iallafall i en roddbåt. Vår nordligaste position var latitud 80°30’20.4″N

Klimatförändringar i Arktis:
Det finns mycket stora mängder kol lagrade i permafrosten, till stora delar i form av torv. På Arktis havsbottnar finns också stora mängder frusen metanis som hålls kyld av det höga trycket från vattenmassorna. Sammantaget är mängden kol som kan komma att släppas ut som metan eller koldioxid gigantisk, betydligt större än de samlade mänskliga utsläppen. När den globala uppvärmningen nått en viss nivå kommer allt mer av dessa växthusgaser att börja släppas ut. Då får vi en skenande växthuseffekt som inte kan hejdas.