Havet kallar igen.
Jag har varit där förut. Långt från land, långt från vardagen och långt från allt det där som på land verkar så viktigt.
Och jag längtar tillbaka.
Till nätterna. Till horisonten. Till vinden, vågorna och den där märkliga enkelheten som uppstår när världen plötsligt bara består av båten, människorna ombord och ett väldigt stort hav.
Den 22 november lämnar jag Gran Canaria. Framför oss ligger Atlanten och några veckor där havet återigen får bestämma villkoren. Kursen är satt västerut, mot Saint Lucia i Västindien.
Vårt hem under överfarten blir S/Y Mistral, en Hallberg-Rassy 400. Ombord är vi fem personer: Stefan, Randee, Håkan, Jason och jag.
En Atlantöverfart är omkring tre veckor till havs, beroende på vind, väder och vägval. Under den tiden finns inga genvägar och ingen möjlighet att kliva av. Vi lever tätt tillsammans ombord, går våra vakter dygnet runt och anpassar oss efter havets villkor.
Det kommer att bli dagar med solsken, medvind och en båt som rör sig lugnt genom vattnet. Men också nätter med hård vind, höga vågor, trötthet och tvivel. Sömnen blir uppdelad i korta pass och nästa vakt börjar oavsett hur utvilad man känner sig.
Vår segling är ingen tävling. Vi ska inte pressa båten eller jaga varje möjlig knop. Målet är att segla säkert, ta hand om varandra och föra båten över Atlanten med goda marginaler. På ett hav där hjälpen kan vara långt borta blir omdöme viktigare än fart.
Och någonstans där ute väntar fortfarande horisonten. Den tunna linjen där det kända tar slut och det okända tar vid. Där drömmar, rädslor och möjligheter möts.