Äventyrliga Dagen med Ebba, 19 år som kämpat med utmattningsdepression, panikångest och anorexi

Motivering:

Jag har i hela mitt liv aldrig känt att jag passar in i vårt samhälle. Detta har medfört att jag präglats av en dålig självkänsla och en otrygghet hos mig själv. Att inte ha en grundtrygghet samtidigt som jag har haft extremt höga krav på mig har medfört många år med prestationsångest vilket tillslut gjorde att jag drabbades av anorexi.

Även om jag alltid har haft en omgivning som alltid sagt att jag duger som jag är så har det funnits en inre känsla av att inte räcka till. När man alltid ska prestera på topp i både skolan och inom truppgymnastik som då var mitt liv så kommer man tillslut till en punkt där det inte längre går. När jag gick i åttan tappade jag kontrollen över mitt liv, jag orkade inte längre försöka nå upp till den ribba som jag hela tiden höjde. Jag tog kontroll över det jag kunde, min kropp. Att dra ner på maten och öka motionen skapade ett tvång och drog snabbt ned mig i en nedåtgående spiral. Jag förbjöd mer och mer livsmedel, portionerna krympte och samtidigt som jag gick ner i vikt så kände jag mig tjockare och värdelösare än någonsin. Det blev verkligen som en ond spiral, jag skulle hela tiden bara gå ner några kilo till, det gick aldrig att bli nöjd. Detta gjorde att jag hamnade i ett tillstånd där jag varken åt eller drack, jag trodde att om jag befann mig i samma rum som mat så skulle jag gå upp i vikt.

Jag hamnade tillslut på sjukhus med sondmatning och näringsdrycker. Men eftersom jag hade en så stor motivation i att få börja träna igen så började jag komma igång med ätandet ganska snabbt. Jag kom tillbaka till en hälsosam vikt och fick börja träna. Men jag skulle fortfarande prestera i skolan och inom gymnastiken, samtidigt som jag skulle övervinna min sjukdom. Det resulterade i att jag drabbades av en utmattningsdepression och fick panikångest.

Idag 5 år senare har jag fortfarande ett dåligt förhållande till min kropp och mycket prestationsångest samtidigt som jag fortfarande har spår efter det jag utsatt min kropp för. Jag var tvungen att sluta med gymnastiken eftersom kroppen inte orkade med den fysiska belastningen gymnastik innebär, jag är även mycket mer stresskänslig och blir snabbt psykisk trött. Men tack vare fantastisk vård på ätstörningsenheten, en trygghet hos familj och vänner som alltid ställer upp så även lärt känna mig själv, fått många insikter och lever ett liv som oftast är väldigt bra, med drömmar och hopp om framtiden.

Jag har ett behov av fysisk aktivitet för att må bra och fungera som människa. Men idag är det inte tvångsmässigt, jag kan träna bara för att jag njuter av det, utan prestation eller kompensationstankar. Det gånger jag verkligen kan uppskatta min kropp är när jag känner hjärtat dunka, musklerna arbeta och pulsen öka. Jag har alltid älskat att utmana både mitt psyke och min kropp och när jag känner att kroppen klarar det jag vill då känner jag en sån stor tacksamhet att den fungerar trots det jag utsatt den för. Jag har även insätt att stressen i dagens samhälle, där ideal och prestationer spelar stor roll är det som triggar ätstörningen som fortfarande finns kvar. Jag mår som bäst när jag är ute i naturen, och gärna uppe i fjällen dit familjen försöker att åka några dagar varje sommar. Då känner jag att jag lever och jag kommer liksom hem.

När jag för ungefär ett år sedan började lyssna på podcasten Husky fick jag på riktigt motivation till att leva och inte bara överleva. Varje avsnitt inspirerar mig och jag fylls av livslust och glädje till kroppen, träning och livet. Sorgen över att inte kunna fortsätta med gymnastik byts ut med glädjen i att kunna göra vad jag vill. Jag tror verkligen att naturen är den bästa medicinen och jag drömmer om dagen då jag vandrar i Himalaya och Anderna, kanske vågar testar multisport och upptäcker allt naturen har att erbjuda. Utan krav eller prestation samtidigt som kroppen är det redskap som jag behöver vårda för att klara utmaningarna.

Jag behöver ta mig ur min komfortzon och börja leva men min dåliga självkänsla är fortfarande ett hinder. Att våga går ur rollen som den ambitiösa tjejen som pluggar natur på gymnasiet med höga betyg. Jag behöver komma bort från dagens normer och göra det som jag själv mår bäst av. Men hur gör man och vart börjar man?

Jag hoppas att ni kan hjälpa mig att ta steget att göra det jag drömmer om men inte riktigt vågar. Att få inspiration och en knuff i rätt riktning så att jag vågar ge mig ut i naturen och börja äventyra på egen hand.

// Ebba, 19 år från Sollentuna

Äventyrliga Dagen med Ebba som genomfördes tack vare stöd från Melker Kayaks

Ännu en Äventyrlig Dag som kunnat realiseras tack vare Bergans of Norways välgörenhetssatsning och denna gång med Ebba som kämpat mot utmattningsdepression, panikångest och som fortfarande kämpar med anorexi.

Vilket privilegium det faktiskt är att få ta med dessa ungdomar ut på ett äventyrsdygn och så fantastiskt roligt det är. Mötet med Ebba blev verkligen alldeles speciellt och det var helt otroligt att få se hennes entausiasm och iver att lära och ta del av friluftslivet. Att få förmånen att öppna upp dörren till friluftslivet och visa dess skatter och möjligheter. Dagen började som vanligt med att gå igenom deltagarens startpaket för friluftsliv och förklara hur den brukas. Utrustning som deltagaren får behålla för att efter Äventyrliga dagen kunna kickstarta sitt eget friluftsliv! Min gissning är att Ebba nu planerar för fullt för olika vandringsäventyr och det ska bli oerhört kul att följa.

Vi begav oss till sjön Yngern, lade i kajakerna och paddlade ut. I en liten vik med lä från vinden fick Ebba testa på kajakens stabilitet genom att kantra den mer och mer tills hon kapsejsade. Efter att ha lärt sig kamraträddning och paddlingens grunder åt vi lunch på en solbelyst udde. Mätta och nöjda så paddlade vi på ett par timmar, pratade om livet och passerade ett fiskgjusebo högt upp i en talltopp. Fiskgjusen lyfte från boet och kretsade runt talltoppen ett par varv för att återigen slå sig ner och iaktta oss försvinna i horisonten.

Vi drog upp kajakerna på en vacker sandstrand och Niklas Taliaferro tog emot oss. Han har bott i det vilda till och från både här i Sverige, Norge och USA i fyra år och idkat stenåldersliv samt studerat primitivt leverne. Nu driver han tillsammans med några andra naturliv.org som erbjuder kurser i primitivt vildmarksliv endast nyttjande naturens resurser, givetvis med markägarens tillåtelse. Redan för åtta år sedan kom jag i kontakt med dem och hade då förmånen att bo tillsammans med dem under en kall januarivecka. Det var då jag lärde mig att göra upp eld med pinnar med en så kallad bågdrill och det var precis det som Ebba nu skulle få lära sig. Först gick vi dock igenom grundkunskaperna om skydd, eld, vatten och ätliga växter, sedan började tillverkningen av våra eldkit och efter några timmars tålamodsprövande träning hade vi vår eld. Framför elden satte vi oss och pratade äventyr och framtidsdrömmar samtidigt som vi lärde oss tvinna rep av linbarkremsor som människor gjort i årtusenden. Runt lägerelden satt vi länge och diskuterade samt delade erfarenheter nästan fram till midnatt då vi mycket trötta sov under bar himmel till vackert månljus och bäverns plaskande i sjön.

Solen väckte mig redan kl 06, men Ebba sa att hon lyssnat till våra snarkningar en hel timme. Frukostgröten avnjöts och det var väldigt roligt att få förevisa all den friluftsmat som finns i 24HourMeals sortiment för Niklas. Mat som knappast kan kallas primitiv! Niklas slog följe med oss i sin kanot när vi så paddlade tillbaka mot civilisationen…

Hemkommen senare samma dag blev jag rörd då jag fick följande sms av Ebbas mamma: Hejsan Sören Jag vill tacka så mycket för att Ebba fick den här upplevelsen. Ebba kom hem igen fylld av energi och glädje. Dessutom berättade hon att hon ätit pasta för första gången på tre år! // Ebbas mamma

Ebbas ord från Äventyrliga Dagen

Äventyrliga dagen var helt klart den bästa dagen jag haft på länge. Jag hade varit ganska nervös innan eftersom jag under våren inte mått så bra, men när Sören kom för att plocka upp mig så försvann all oro. Hela dagen präglades av känslan av lugn och jag lyckades släppa på kontrollen. Det är något jag ska ta med mig. Att naturen alltid kan få mig lugn. Jag är även otroligt glad att jag efter mycket slit fick upp en eld! Ett nytt partytrick. Nu ser jag framemot att med Sörens stöd och pepp ska kunna fortsätta med äventyr stora som små! // Ebba

Åtgärder vid anorexi:

Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar är en ideell förening som startade redan 1983 i Stockholm och blev riksförening 2003 med stöd av Allmänna Arvsfonden. Idag finns vi runt om i hela landet och syftar till att finnas överallt där det finns behov av stöd och hjälp för de som lider av ätstörningar och deras närstående.

Vårt syfte och verksamhet bygger på att sprida information och genomföra aktiviteter för att:

– stödja personer med ätstörningar och deras närstående

– arbeta förebyggande inom området

– påverka för bättre vård

De flesta som arbetar eller engagerar sig i föreningen har själva haft eller känt någon med ätstörningar.

Vi har inget kommersiellt syfte, vi vill bara fylla det behov som vi själva hade och som vi i vissa fall saknade när vi behövde det som mest. Vår stödjande verksamhet består av mail och telefontider i alla lokalavdelningar. Vi erbjuder mentorer samt anordnar stödgrupper för såväl drabbade som anhöriga och partners. Vårt förebyggande arbete består till största delen av Uppdrag: Självkänsla, där vi ute i skolor och bland unga samtalar om självkänsla, ideal och kommunikation. Dessutom kommer vi gärna ut och föreläser, till exempel i skolor, gym eller på vårdenheter.